Jag gillar vindar

Efter en lång vecka, den längsta på väldigt länge, infann sig helgen som egentligen skulle bestå av teater och mys med familjen, men som slutade i vindrotande hemma hos familjen i Helsingborg. En längre tid har jag varit av med en hel låda med foton och det har känts hemskt, eftersom hela livet dokumenteras genom foton. Till min stora lycka fann jag lådan efter mycket letande uppe på vinden. Jag hittade också en massa gamla dagböcker, som gömmer mina allra mörkaste hemligheter. Jag satte mig ner på golvet bland lådor och kartonger och söp in den unkna, men hemtrevliga lukten av gamla grejer. Jag gillar vindar, där ligger hela liv nedpackade i lådor; barndomen i form av små nallar som kikar upp ur kassar, sovsäckar, tavlor och lampor, för att inte tala om gamla fågelburar, dockskåp och resväskor. Och gamla brev. Det finns något magiskt över vindar, en magik som också ger frustration. Varför spara på en massa gammal skit?
Jag vill inte spara på en massa saker. Det är jobbigt att hamstra. Vilken nytta gör en massa böcker på vinden, liksom? Vem läser dem? Vindstrollen?
Nej, jag tänker inte spara på en massa skit, men jag gillar ändå vindar.